tisdag 25 maj 2010

Frihet till religion?

Farsgalten bryter en lång tystnad med ett för honom okaraktäristiskt inlägg. Istället för att betrakta sin omvärld på vers, väljer han nu att kommentera på mindre spännande, men kanske klarare, prosa.

När nättidningen Dagen.se i sin ledarblogg tar upp ämnet religionsfrihet får man lust att applådera, men hurraropen sätts snart i halsen. För vems religionsfrihet är det man vill förespråka? Det är inte allas, utan bara sin egen.

Stefan Attefall, som är riksdagsledamot för KD, skriver mycket som är bra. Han påpekar hur urvattnad en religion blir när den används som maktmedel för att styra människor. Samtidigt tycks han vara helt blind för att den blir ett maktuttryck när den påtvingas människor i offentliga sammanhang! Han tycker till exempel att det är fel att skolavslutningar inte får hållas i kyrkan, trots att en majoritet av föräldrarna är för detta (hur han nu kan veta det). Då skulle jag vilja fråga honom hur han skulle ställa sig till att skolavslutningen hölls i ett hednatempel?

Naturligtvis skulle han inte det. Hans variant av religionsfrihet är för majoriteten. Att religionsfriheten finns till för att tillvarata minoriteters rättigheter, det är inte något som herr Attefall förstår. Att frihet från en offentligt sanktionerad religion är den yttersta friheten till religion tycks överstiga hans förstånd. Och det kanske inte är så svårt?