Skåpmat

(Då skaldens penna saknar glöd
- blott vilar dock, är inte död -
tar Farsgalt hjälp och mod och stöd
av ord som argt ur hågen sjöd
som svar på dumhets överflöd)

I dunkla skogars mörka djup
Där bakom stugans timmervägg
Vid tjärnens blänk och bergens stup
Kliar sig i smutsigt skägg
Och under sorgligt sketna kläder
En ursvensk man - som släpper väder!

Se där min vän, en bild så sann,
Hans hy är vit som alabaster
En äkta svensk, en nordisk man
Vars mamma även är hans faster
Hon gav honom hans vita skin
Ty "etniskt urval" - avlar in

Du ville hylla bondens slit
Men den som går där bakom plogen
Luktar svett och hästaskit
Och spyr så fyllsjuk framför logen
Och denna äkta svenska man
Han skriver sällan dikter han

Galten blivit riktig far

Du senaste skott
på släktens träd
du älskade teling
jag tar dig i knät;
du är min avkomma
mitt älskade barn,
min fars och min farfars ättling

Så hjälpe mig Frey, Njord och den mäktige asen

Lite nytt efter lång väntan

Gamle Farsgalt har ej diktat
här på länge, det är sant,
hans uppmärksamhet vart riktad
på ett viktigare ann't

Tröttsam tråkmåns

En blir så jotans trött på fôlk iblann
å lufta går som ur mig helt, å lusta
dä känns väl litt som å tappe pusta
som om min tro på människan försvann

Att dä finns fôlk som inte vell mej väl
dä ä väl nåt en får som leve mä
å di ä ändå inte mer än fä
som tôcker di får angripa min själ

Dä verker finnes di som vell ha makt
te å bestämme om va en får göre
men ja ska blote som ja gjorde före
ja läste allt dä dumme Keeron sagt

(ordner dä ja glömde tänke
genom å te Keeron länke:
http://www.logia.se/blog/)

Refarima

Jag såg dig smyga i morgonljuset
med viga tassar på brattande slänt
obekymrad om oss här i huset
men alven i skogen tror jag har dig sänt

Rötmånadsrimur

Se, rötmånad är redan över
nu rodnar äpplen snart på kvist
snart lönnen täckt av gyllne löv är
den lysande solen sin värme mist

Torshelgdsbön

Hell dig, Hafradrott
hammarens ägare
med din vän och min,
du Modes fader,
led mig på vänfasta
vägar åter;
bockars herre
blotet tag

Sensommarblot

Jag hörde dig inatt, du, Tor
hur du mullrade och bullrade i skyn
hur du och dina bockar for
så att folk fick ta fram paraplyn

Idag får du och hustrun din
några gåvor från oss ta emot
för jag och kära fästmön min
och vännerna ska hålla blot

Nu är det skördemånens tid
det mognande kornfältens blot
min fästmö blotar höggravid
vid askträdets helgade rot

Märklig missundsamhet

Nu grämer sig er gamle galt
där han vid datorn sitter;
att skrivarglöden brinner kallt
är det som gör mig bitter

Sen jag var liten har jag drömt
om att som jobb författa
(fast kanske att jag stundom glömt
de mål jag haft uppsatta)

Min första bok (tre sidor lång)
ja, om en varulv var den
den började: "Det var en gång..."
jag tror nog jag har kvar den

Jag skrev väl en och annan dikt
som ynglingar ju plägar
om kärlek, död - ja, allt av vikt
på tonårslivets vägar

Om utomjordingar och lik
om vackra flickor skrev jag;
ja, engelska, kemi, fysik
med Erato fördrev jag

Jag vände mig till Sörängen
författare att bliva
Vad tror du att det hände sen?
Jag kunde inte skriva!

Det var ju svårt, men till slut
fick jag det acceptera
att sanden hade runnit ut
för min författarera

Men nu jag hört att en bekant
snart skrivit klart sin bok
då blir jag bittersur, min fjant;
ja, jag är inte klok!

Det är väl så att om man drömt
- hur mycket man än tror man glömt -
så finns nog hoppet ännu, gömt
och skaver hjärtat rött och ömt